Förbättring av sydsvenskt skogsodlingsmaterial för ask

Det hittades inga kloner som var fullständigt skadefria, men resultaten indikerar att det finns en stark genetisk komponent och en stor genetisk variation för askskottsjukan. Det är ännu för tidigt att dra några slutgiltiga konklusioner. Det kan ju t ex tänkas att sjukdomsförloppet hos de kloner som fram till idag drabbats mindre av askskottsjukan är långsammare än de med allvarliga skador. Men skulle resultaten efter förnyade inventeringar stå sig, så finns det goda förutsättningar för att få fram ett odlingsmaterial av ask som är mindre känsligt än det som odlas fram idag. En relativt enkel lösning vore t ex att enbart skörda askfrö från de ympar som tillhör de mindre skadedrabbade klonerna i fröplantagen. Visserligen kommer en del av det pollen som pollinerar moderklonerna från skadedrabbade kloner, men plantor från de selektivt skördade klonerna skall generellt bli mindre skadekänsliga än icke selekterat material.

Om problemet med askskottsjukan fortsätter skulle man kunna testa det koncept som anges ovan genom att odla fram plantor med ursprung från några känsliga respektive mindre känsliga kloner. Dessa planteras sedan ut på några lokaler som drabbats av askskottsjukan, där de kommer att utsättas för ett naturligt infektionstryck. Resultat från skadeinventeringar kommer därefter att visa huruvida man lyckats med urvalet eller inte. Eftersom man nu lyckats isolera den svamp (Chalara Fraxinea) som orsakar askskottsjukan har man också möjlighet att utföra resistenstester på plantor med ursprung från olika sorter under mer kontrollerade förhållanden.

Vilka svagheter har studien?

1. Resultaten baseras på mätningar på ympar, som utgörs av en grundstams- och en ympdel, där den senare tagits från respektive plusträd. Frågan är om den genetiska utvärderingen kan ha påverkats av att hela trädet inte är ”sortäkta”. Med tanke på storleken på det material som ingår i studien bör sådana ”grundstamseffekter” jämna ut sig mellan olika kloner. Detta fel kan betraktas som slumpmässigt och inte systematiskt, och påverkar därför enbart precisionen (medelfelet) i skattningarna. Vi tror således inte att detta har haft någon betydelse för resultat och slutsatser.
2. Den totala genetiska variationen, som vi skattat utifrån de 100 klonerna, är summan av additiv-, dominans- och epistasivarians.  Vid sexuell förökning som i en fröplantage, är det enbart den additiva variansen som kan utnyttjas vid urval och förädling. Vanligen är de två sistnämnda varianserna låga i förhållande till den additiva, och om vi förutsätter att detta även gäller ask, så bör de skattade genotypvärdena vara goda prediktorer även för avelsvärdet som enbart baseras på den additiva variansen.
3. Studien är endast gjord på en lokal, varför några generella slutsatser om de specifika klonerna inte kan göras. Det kan t ex vara så att klonernas tillväxt och mottaglighet mot asksjukan är olika i olika miljöer. Tidigare studier på t ex björk och hybridasp i södra Sverige har dock för tillväxt visat små effekter av miljö x genotyp (Stener & Karlsson 2004; Stener & Jansson, 2005). En liknande studie än den som beskrivs här, har nyligen gjorts i Danmark (muntligen Erik Kjaer, Forest & Landscape, Hörsholm, Danmark). Materialet utgjordes där av två fröplantager planterade på olika lokaler, båda innehållande samma 40 kloner av ask. Resultaten pekar på stora genetiska skillnader mellan kloner och dessutom en god överensstämmelse mellan de båda plantagerna. De danska resultaten stödjer således de som redovisats i denna studie.

Förnyade inventeringar i fröplantagen bör göras inom tre år för att belysa frågeställningar såsom 1) har skadorna tilltagit 2) och i så fall, är det redan starkt drabbade kloner som blivit ännu mer skadade eller är det tidigare oskadade kloner som drabbas? Man borde också göra mer intensiva studier på några utvalda kloner i plantagen för att skaffa sig bättre kunskap om svampens sjukdomsförlopp och dess spridning.

(Arbetsrapport från Skogforsk nr 648 2007)