Genetisk koppling mellan försöksserier

Sammanfattning Bakgrund

Vid förädling av skogsträd med en stor naturlig utbredning fördelas materialet ofta på flera separata förädlingspopulationer, var och en utformad för att bedriva förädling för en viss geografisk region. Varje förädlingspopulation testas i en separat försöksserie. Bristande genetisk koppling mellan försöksserier kan skapa problem vid jämförelse av avelsvärden för individer som ingår i olika serier. Med koppling avses i detta sammanhang att samma genetiska material, t.ex. kloner, avkommor eller mätarsorter, ingår i flera försöksserier som analyseras samtidigt. Om kopplingen blir alltför svag kommer detta att påverka säkerheten i avelsvärdet och jämförelsen av individer testade i olika närliggande populationer.

Mål

Målet med projektet var att ta fram riktlinjer för hur många sorter som bör vara gemensamma mellan olika försöksserier för att få tillfredställande säkerhet i avelsvärdena och därmed samtidigt kunna välja material som testats i olika försökserier.

Material och metoder

Datorsimuleringar användes för att bestämma den mest effektiva strategin för att få en effektiv koppling mellan försöksserier. Vi fann efter litteraturstudier att det lämpligaste sättet att lösa uppgiften var att använda simuleringar för att beskriva olika scenarios. Den genomsnittliga noggrannhet i skillnaden mellan avelsvärden för individer i samma eller i olika testserier användes som kriterium för att bedöma den optimala nivån för koppling. Vi har i simuleringarna utgått från det svenska granprogrammet och ställt upp följande strategier för att beskriva koppling mellan försöksserier:

1. Fröplantor från gemensamma familjer
2. Kloner från gemensamma familjer
3. Fröplantage bulk
4. Fri avblommat beståndsfrö
5. Korsningar med föräldrar i en annan förädlingspopulation

Resultat

Resultaten visar att användning av gemensamma familjer var den mest effektiva strategin. För ett scenario med en låg ärftlighet (h2=0.1) var mängden kopplingsmaterial i förhållande till testmaterial, 8 % för avkommor respektive 12 % för föräldrar, för att skillnaden mellan individer i olika testserier skulle ha samma noggrannhet som skillnaden mellan individer i samma testserie. Detta motsvarar 4 respektive 6 gemensamma familjer i det svenska förädlingsprogrammet. En högre heritabilitet kräver mindre antal gemensamma familjer. Andra strategier var mindre effektiva när det gäller mängden gemensamt material som behövs för att få samma säkerhet.